Just nu befinner sig min mamma i Stockholm och har precis börjar springa den långa milen, ja min mamma ska alltså springa tjejmilen. Jag är så grymt stolt över henne, det är meningen att hennes tre syskon också skulle vara med men två vart skadade och en fick hög feber. Hur otur som helst ju och trots det gör min mamma det ändå. En lång resa har hon gjort, från att aldrig springa till att ett ungefär halvår senare springa milen. Hur bra är inte det? Och oavsett vad hon får för tid idag är hon ändå, i mina ögon, en vinnare!