På senaste tiden har jag haft så mycket som gjorde att jag tillslut inte orkade mer. Mycket i skolan som pressade mig, saker i mitt privatliv som fick mig att bryta ihop totalt. Mitt huvud orkade inte något mer och la av, kunde inte fokusera på något alls. Det började med en liten sak som sedan byggdes på med mer och mer dåliga saker och tillslut vart det för mycket. Det var som att ligga helt underlägsen på backen, när man inte längre orkar göra motstånd utan man bara tar emot all skit man får. Det är då man nått botten.

Men när man ligger där på backen och mår som sämst kan man liksom inte komma nå längre ner. Det kan bara bli bättre. Det började med att den där killen gjorde dig ledsen, vännen som sket i dig, skolan som pressade dig, danslektionerna som bara fick dig att känna dig dålig, kvällen då du bråkade med din mamma och du får så mycket ångest för att allt går ut över henne, och sedan det som får dig att bryta ihop, föräldern som inte behandlar dig bra och fast än du säger det kommer den aldrig förstår vad du menar.

I lördags vände det för mig efter att detta saker + 10 småsaker till hade hänt mig. Saker som gnagt på/i mig i en måndad försvann. En tripp till Luleå med min mamma med lite shopping och besök hos min syster fick mig att inse att killen som gjorde mig ledsen och vännen som sket i mig inte är något att slösa energi på. Vill de inte ha mig i deras liv orkar jag inte slösa mer tid på dem. Man har väl hellre få äkta vänner än flera falska? Iallafall jag. Skolan som bara känns för mycket, vem känner inte så någon gång? Men vi alla vet att det bara är att ta ett djupt andetag och göra sitt bästa. Bråket med mamma som man bara önskar man kunde spola tillbaka. De svarta mascara fyllda tårarna droppar på hennes tröja samtidigt som man kramar om henne och ber om förlåtelse, för man vet att det inte var rätt att ens dåliga dag går ut över henne. Sedan det sista.. ja det är förjävligt! Men faktiskt förlorar jag inte på det för det är inte jag som missar min dotters uppväxt och tillsammans med min syster klarar vi det här och jag är glad över att vi fortfarande har varandra trots att hon bor en timma bort och det finns inte så mycket tid till att träffas. 

Så till min underbara mamma, mina två fina systrar, en riktigt bra och snäll låtsaspappa och mina älskade vänner. Tack för att ni finns och gör mitt liv till det bästa man kan få. Hade absolut inte klarat mig utan er.